Igår fick jag psykbryt ungefär femtioelva gånger. (Som när man var liten, då sa man typ femtioelva för att utan att vara exakt, understryka att det var väldigt många gånger.)
Det är det som är det jobbigaste med den här kombon av att tillföra hormoner till en ganska livsomvälvande situation. Liksom stressnivån är ganska hög redan utan hormonerna. Känner mig som ett litet barn, ni vet hur de kan gå från skratt till gråt inom loppet av typ en sekund typ hahahahaauäääääää.
Typ vi satt och kollade på Flight Of The Conchords och jag skrattade och så helt plötsligt så känner jag hur tårarna bara väller fram, det går inte att hålla tillbaka. Så man grinar. Och skrattar. Och grinar. Och sen får man för sig konstiga saker som att det är helt tomt där inne, att det inte funkat, att vi aldrig kommer kunna få barn och så blir jag jättelessen för det och grinar ännu mer. Och så får jag ligga med huvudet i R:s knä och grina och han stryker mig över håret och säger att vi får vänta och se, att jag inte ska ta ut saker i förskott och att allt kommer att bli bra. Total regression.
Och så har man något slags ögonblick av klarhet och man ser sig själv i spegeln och ba: VEM ÄR DU? VAD HAR DU GJORT MED MIG? Lite mer balans tack! Jag har aldrig varit den sentimentala typen och brukar inte grina särskilt ofta. Men jag tror att jag grinat mer de senaste veckorna än vad jag gjort på fem år. Men så inser jag att... Det är ganska skönt faktiskt. Att bara släppa kontrollen (kontrollfreak som jag annars är) och låta det flöda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar