Är förkyld. Dricker whisky och kollar på Straight outta Compton. Känner ett akut behov av att grotta ner mig i typ 20 år gamla skivor och mixtapes. Tur man har en nästan fyra timmars tågresa på måndag... Lääängtar.

Asså folk...

Blir så fascinerad av personer som tar sig framåt (tänker arbetslivet) genom att vara en sån där som tex på möten alltid typ återupprepar sådant som andra redan sagt, men får det att låta som att det är deras egen idé. Gärna på ett väldigt självförhärligande vis. Och att chefer typ alltid går på det där. 

Har en sådan i min arbetsgrupp och det är så uppenbart och alla i gruppen typ märker det utom personer i ledande positioner som trycker hen framåt. Och när man pratar med personen och inser att den inte förstått, att det bara är luft och snömos... Alltså frustrationen när man inser att det pajar för teamet/projektet. Undrar också om det är en medveten strategi de kör med för de märker att det funkar eller om de bara inte kan stoppa sig själva.

Belöning

I helgen nådde jag mitt första delmål - jag orkade springa hela min löprunda utan att gå något alls. Blev själv förvånad över stolt- och nöjdheten som infann sig. Till helgen ska jag öka på längden på löprundan. 

Har nu spontant belönat mig själv med en tröja från Whyred som kommer på posten vilken dag som helst. Det måste jag ju vara värd tänker jag...

Jahapp då var man plötsligt där...

Ser X Files och tänker att David Duchovny verkligen har åldrats medan Gillian Anderson ser yngre ut nu än då. Flippar förbi Skavlan och ser att Brett Anderson typ ser gammal ut nu. Ser mig själv i spegeln och hittar små gråa hår. 

:-O :-O :-O

Vaffan, jag hänger liksom inte med här. Plötsligt har tjugo år bara swishat förbi. Vad hände?