Försöker övertyga min sambo om hur fantastiskt förträffligt det skulle vara att gå och kolla på Where The Wild Things Are ikväll.
Boken var min absoluta favorit när jag var liten och jag har längtat efter att se den sedan jag såg trailern första gången i höstas. Men han bara mumlar något om hur det ska hinnas med om vi ska träna, laga söndagsstek och det blir ju så sent typ. Funderar på att köra "barn vid godishyllantricket", slänga mig på golvet och sparka och grina ohämmat för att se om han ger upp och tycker att min idé var fin och bra. Jag har ju ändå någon slags on-going regression just nu så wtf, det är väl bara att gå all in tänker jag.
Up in the air. Den var väl okej, inte mer. Enligt min mening inte värd de 4-5 plus den fått av typ alla. Jag verkar inte bli riktigt sådär imponerad av de filmer som alla kritiker hyllar. Såg The Hurt Locker härom veckan och kände bara typ jaha? och en axelryckning. Det var länge sen jag såg något (nytt) som verkligen berörde. Någon som har något bra tips på en grym film?
Efter bion hoppade vi barhänget (var inte på humör) och tog en promenad hem genom bullshit-city. Kryssade mellan spritdoftande bajare med systembolagspåse, sorgsna tonårsflickor i för lite kläder (med tanke på temperaturen), vilsna tonårspojkar med för mycket hårvax, en moonande bonde och diverse andra helgfyllon. Fnissade åt hur alla går silly walks på Hornsgatan, trippa på tå, glida på hälen, parera någon slags halkning och knäcka till ryggen... IGEN. Gnällde lite på den usla snöröjningen. Kom hem och somnade på soffan med huvudet i R's knä.
Så som jag kämpade och slet mitt hår över politisk teori och alla gubbar filosofer under hösten så är jag fan värd det där VG't. Är grymt stolt över mig själv.
I något svagt ögonblick har jag gjort någon slags utfästelse om att fjällvandra (!) på semestern i sommar. Jag har till och med föreslagit Kebnekaisebestigning liksom... Va? Har jag? Och hur tänkte jag då?
Träffade min älskade mams idag efter jobbet och tog en fika. Fick passa på att ösa ur mig om alla grubblerier. Det var som en lavin av ord bara vällde ur min mun och ner på bordet i en stickig hög. I didn't know I had it in me liksom. Men det hade en förlösande effekt. Nu är det slut på tunnelseende och dags att lyfta blicken lite och se nya infallsvinklar eller vad som.
Imorgon ska jag äntligen träffa min lillebror som kommer och hälsar på från Uppsala där han pluggar numera. Det ska bli kul att pyssla om honom lite och bara hänga tillsammans som back in the days. Jag saknar honom som fan.
Nu ska jag kolla på en föreläsning om Moderna Kommuner. Kanske låter hur trist som helst, men det är det inte. Det är faktiskt till och med riktigt intressant.
Det är knappast så att jag går till flagrant överdrift när jag påstår att jag de senaste dagarna varit på ett humör som närmast kan beskrivas som, ja... Surt. Oförtjänt vresighet, allmän isolering och introspektiva grubblerier. Mowglimuttrat: Låt mig va’ och på andra sätt betett mig allmänt avståndstagande och stämningssänkande mot alla de stackare som utsatts för det tvivelaktiga nöjet av min närvaro. För det ber jag om (inser jag, självupptagen) ursäkt. Empiri: Undvik mänskliga kontakter = semesterdag idag.
Jag anser mig således ha hanterat min bristande sociala kompetens på ett sätt som anstår en åldrande mö. Legat i sängen. Tvättat. Suckat. Läst. Druckit kaffe. Muttrat. Skaffat perspektiv. Tagit ansvar. No'm say'n?
Så har dagen fört med sig något bra? Ja, semesterersättning på nästa lön. I övrigt fortsätter jag i mina grubblerier. Har en del tankar att trassla ut innan jag hamnar på rätt spår igen. Det får väl ta sin tid liksom, tänker jag, de här stora frågorna om livet, ens existens och vad man pysslar med egentligen.
Och för den som klurar kring tid och perspektiv så rekommenderar jag följande BBC-dokumentär av partikelfysikern Brian Cox - Do you know what time it is? Otroligt intressant och för mig utlöste den en lagom finstämd existensiell kris. Den är ca. en timme totalt, dock uppdelad i 6 tiominutersavsnitt på youtube. Här kommer del 1 i alla fall...
idag har jag tagit en semesterdag. Bara sådär. Ska ligga kvar i sängen hela dagen, lyssna på Tindersticks, läsa Illusionisten, inte svara i telefon, dricka te, äta kakor. Försöka uppbringa någon form av glädje och motivation för a little thing called livet. (i.e livslust?) Känner mig bitsk och elak och för ärlig. Med garanti att bli betraktad som bitter, dum och konstig. Haha. Mitt alldeles egna lilla jihad. (I ordets ursprungliga mening alltså.)
Min älskling står och steker pannkakor. Han vänder dem genom ett enkelt knyck med stekpannan och upp i luften flyger de, en efter en. Jag står brevid och oohar och aahhar storögt och imponerat. Liksom bah vilken kille man har. Someone's getting lucky tonight, haha!
Efter tusen snoozar kravlar jag mig till slut ur sängen. Jag skulle hellre ligga kvar hela dagen, med min bok, te och rufsigt hår. Trasslar mig istället ur täcke och sliten t-shirt och in i badrummet. Kallt kakelgolv ilar mot varma fötter. Kammar ner bedhead-frisyren, elektriskt hår. Det är måndag och jag har ingen lust att jobba idag.
Kommer sent till jobbet och gömmer mig bakom en mur av svarta mascarafransar och stor polokrage. Alla får befinna sig i min döda vinkel idag. Struntar i fika. Hämtar kaffe. Drar igen glasdörren till mitt lilla rum och vill bara vara... Men istället möte om lönerevisionen yadayada, hur vi ligger i lön i förhållande till staten i övrigt yadayada lönespridning. Snark.
Och ikväll ska jag till banken i Vällingby och diskutera pensionssparande. Ba fuck vad tråkigt.
Och just det... Jag skulle ju bli en doer också. Det går väl sådär hittills... Usch.. Prestationsångest.
De som verkar vara sådär självklart säkra på allt, är de sådana? Eller spelar de bara? Men sen tänker jag att det aldrig är så i livet, att man VET liksom. Eller så tänker de bara inte lika mycket som jag? De bara gör istället. Det är kanske en sådan jag ska bli istället? En doer?
Detta är den i särklass bästa bok jag någonsin läst. Jag var helt Gollumskt besatt av den i våras och nu kan jag inte hålla mig längre, dags för omläsning. Man får liksom inte dö utan att ha fått den här läsupplevelsen.
Nyss hemkommen från bion. Okej, så jag var väl inget större fan av boken. Alls. Tyckte till och med att den var riktigt dålig. Filmen var dock bättre än vad jag förväntat mig. Kanske för att den hade så lite med boken att göra? Och alla flickor suckade förtjust åt Joel Kinnaman. Jag ser det dock inte riktigt... Kanske är backslicken? Inte min grej alltså.
Okej, så jag har en skitdag idag. Är less på grå himmel, snömodd och halka. Är less på det mesta faktiskt. Livet överlag. One of those days liksom. Och ingen XX-spelning blev det idag heller. FAN, det enda som hade räddat den här dagen från total misär. Jag som har längtat sedan september. Fast kanske lika bra, känner mig som ett fult jävla fettmongo idag och hade väl typ suttit i ett hörn med en öl och känt mig missanpassad. Nåväl, vad är väl en bal på slottet? Får slänga mig på soffan och kolla på Whatever Works istället.
Under 90-talet var jag djupt insnöad på hip hop, ett intresse som dock avtog någongstans där i början av 2000-talet och som sedan legat kvar lite sömnigt i bakgrunden. Jag har väl följt de jag brukade lyssna på med svalnande intresse, det görs liksom inte hip hop som back in the days längre. Sen har jag i och för sig inte orkat grotta ner mig i sånt som kommer nu som är underground, så vad vet jag? Det kanske görs helt fantastisk hip hop nu också, bara inget man hör om. På senare tid har jag börjat lyssna bakåt och idag på lunchen kom det sig att vi diskuterade hip hopen från 90-talet. Hjärnan började genast gräva och klura och helt plötsligt så kom den bara tillbaka till mig igen, en av de skönaste låtarna (tyckte jag då i alla fall) som kom 1997, från en av mina favoritskivor waybackwhen - Funcrusher Plus med Company Flow.
Och här kommer det tyngsta spåret från den skivan... (OBS måste lyssnas på med hög volym och fet bas, annars är det liksom ingen idé.)
Jag har länge tänkt att jag ska göra en spellista på Spottan med alla gamla favoriter... Nu blev jag verkligen inspirerad och ska ner och leta skivor i källaren. Kommer du ihåg nån sköning, tipsa gärna i kommentarer. (Karin? Hjälp?!)
Sofi Fahrman definierar känslan av utanförskap i en intervju i Nöjesguiden:
När man läser din bok är känslan av att vara utanför väldigt äkta. –Jag tror att oavsett vilka grupper man är i, så kan man alltid känna sig utanför. Jag kanske inte känner mig utanför på V (Sturecompagniets VIP-klubb, reds. anm.) när jag står med mina vänner och spelar luftgitarr så jag får blåmärken på knäna, men om jag går till Gubbrummet på Spy Bar, då kan jag absolut känna mig utanför. Så jag har ju applicerat de tankarna och känslorna som jag har när jag känner mig utanför, bara det att det inte är i de miljöerna som Elsa känner sig utanför. När jag är i New York under modeveckan kollar de ner i sina papper och säger ”Sofi VEM?”, precis som Elsa upplever det i Stockholm.
Nu är jag äntligen klar med den sista inlämningsuppgiften för höstterminen. Har haft grymt pluggflyt i helgen och känner mig så jävla nöjd just nu. I ROCK! Nu ska jag ta lov resten av dagen för att vila upp mig inför vårterminen (som drar igång imorgon).
Tar en liten paus i pluggandet. Ligger på golvet, sträcker ut ryggen, drar upp volymen, blundar och lyssnar på denna fina EP av The Drums. Låter musiken tömma hjärnan en liten stund. (Speciellt Down By The Water) Varför känns musik alltid lite mer på hög volym? Känner mig glad.
Den amerikanske TV-predikanten och evangelisten Pat Robertson har uttalat sig om jordbävningen i Haiti... Mycket ehm... intressant... Och en true story obviously! Ehh jaa...
Han verkar ju ha koll på grejer - Napoleon the third or whatever... Och hon bara står där och vågar inte säga emot. Ge kvinnan sparken!
Vill du göra något för Haiti? Ge ett bidrag till Läkare utan gränser, sms:a LIV till 72 990 (50 kr) eller gör som jag och bli månadsgivare du också.
Äntligen hemma, äntligen helg efter en stressig, konstig, funderande vecka. En kalling i handen och en skön låt (en gammal Madchesterklassiker) i örat... Helg da!
Lider just nu av akut brist på inspiration att skriva. Det är helt tomt i hjärnan på de rätta orden i de rätta kombinationerna. Det är något olyckligt eftersom jag måste prestera ett diskussionsinlägg om klimatförhandlingarna ur perspektivet global rättvisa yadayada inlämningsuppgift yadayada islamism och postkoloniala tankar. Så jag har att göra. A lot! Säkert hela helgen om jag vill då sista inlämning är på söndag.
Veckan i övrigt har varit allmänt vardagslunkig. Det gick snabbt att komma in i det igen. Inget spännande eller revolutionerande alls, bara jobb och tråk.
Läser på Aftonbladet idag att en norsk professor (i idéhistoria, kanske i och för sig bör tilläggas) menar att en dömd brottsling ska få välja mellan fängelse och... Spöstraff! För en förbrytare med familj skulle det nämligen vara mer humant (med spöstraff) än fängelse. Vidare menar han att "piskstraff är ärligare" och "Låt oss i alla fall göra straffet kort och brutalt. Så att vi kan komma igång med rehabiliteringen sen."
Ehh...
Bus eller godis? Cake or death? Fängelse eller spöstraff? Men så är han ju norrman också...
Jag kan svära på att jag hörde fågelkvitter när jag gick till tunnelbanan. Är det på riktigt eller är det bara min olidliga vårlängtan alternativt komaliknande trötthet som spelar mig ett spratt?
En förlamande trötthet boxar ner mina ögonlock. Jag försöker först, men inser snart att det inte är någon idé att kämpa emot. Så jag somnar i soffan med Texter i samtida politisk teori över ansiktet. En text om global rättvisa flyter ut över kinden. Blir väckt med en kopp kaffe. Läser vidare som om ingenting hade hänt.
Vaknar med taggtråd i halsen och täppt näsa. Ögonen svider och huvudet också. Dricker varm choklad. Nere på gatan utanför går det förbi en man i orange shorts och dunjacka. Ute är det minus 1000 grader (men sol). Konstigt, tänker jag.
Det är fredag. Det är kväll. Jag har varit på en liten after work. Druckit två Hof. Klockan är nu 20:05. Jag är hemma. Tittar på På Spåret och fnissar åt Fredrik Lindströms mysighet. Äter lasagne från igår.
Det är så mycket vuxenpoäng på stycket ovan att jag måste göra något barnsligt snart. Några förslag?
På jobbet. Tiden går långsamt. Kryper fram. Tar ett steg tillbaka. Segar sig fram lite igen. Som SL-minuter.
Hoppsastegar genom korridoren, slänger tidningar och sekretesspapper. Stirrar oseende in i datorskärmen. En timme kvar till lunch. Går tiden baklänges? .emmit nE Trött och osoven. Alienerande känsla. Skrivkramp. Jag får ångest och vill bara gå hem. Men det gör jag inte.
Har en skön kväll för mig själv. Ligger just nu i skumbadet med en litenliten whisky, en kletig ansiktsmask och försöker tina upp efter dagens promenad. Sen blir det plugga resten av kvällen och imorgon börjar råttracet igen. Ångestklump i magen typ. Har ingen lust alls.
Det är fan kallt ute. Väldigt kallt. Jag kan inte känna mina tår. Påminn mig om det nästa gång jag får för mig att det är en bra idé att ta en promenad i 19 minusgrader. Nu - i en tunnelbanevagn på väg hem. Jag bloggar från mobilen alltså. Wow! Känner mig nästan lite modern.
Alltså... Vi kollar om Arkiv X-boxen och helt plötsligt under säsong 3 har översättaren börjat skriva "rymdis/ar" om aliens. Liksom eh? Rymdis? Är det en vedertagen översättning? Okej rymdvarelse, eller bara alien... Jag tror att de flesta som kollar på X-Files har full koll på vad en alien är? Rymdis... Det låter som ett godis eller något för barn... Det känns bara... Fel.
En sån dära läskig rymdis...
Nu blir det snart en sväng ut till Södra Norrland/Jakobsberg för middag hos svärisarna. Ha en skön kväll!
Är äntligen lite nöjd. Efter att ha pluggat som en jävla gnu sedan juldagen så har jag bara en diskussionsuppgift kvar innan jag är helt ikapp igen och förhoppningsvis kan jag skriva den imorgon. De tyngsta uppgifterna är således avklarade och jag kanske kanske hinner få lite ledigt på min semester innan det är dags att börja jobba igen på torsdag.
Kanske ska fira det med att faktiskt göra något istället för att bara sitta och stirra in i en bok eller datorskärm med galen prestationsångest hela tiden.
Får se om jag kan lura med mig någon ut på middag och bio eller så och en känsla av att faktiskt ha ett liv då och då.
Tycker alla verkligen likadant hela tiden, eller är det så i det här landet, att ingen vågar sticka ut av rädsla för att hamna utanför kollektivet? Vad beror det på?
