A week in the life of....

Det har snart gått en vecka på min semester och jag har inte gjort något särskilt. Så. Himla. Skönt.

Har legat i en hängmatta och tittat på det täta lövverket i kastanjeträdet. Badat i havet (och i badkaret). Oljat in en brygga. Lyssnat på åska långt bort. (Åh vad jag är barnsligt förtjust i åska.) Varit på bio. Ätit kylskåpskalla, gröna äpplen. Legat i nytvättade sängkläder och fullständigt förlorat mig i litteraturens värld. Somnat med skrynklig kind mot kudden som är fuktig och luktar schampoo av nytvättat hår, medan regnet slår mot fönsterblecket utanför. Handlat på översvämmat ICA. Övertygat mig själv om att jag måste åka till gymet och sedan skyllt på annat och struntat i det. Fått dåligt samvete för det. Med blandad ångest och fascination iakttagit hur kroppen förändras, hur höfterna blivit rundare, brösten större och känna hur det drar och växer inom en. Försöker att stå emot gamla ätstörningstankar och istället känna glädje. Får skuldkänslor för att jag inte lyckas med vare sig det ena eller det andra. Känner mig liten och vilsen och undrar vem jag är och vem jag kommer att bli.


(Från Rädda Livet av Erica Jong)

Ibland

It's like forgetting the words to your favorite song,
You can't believe it
You were always singing along

The Wire

F.ö. tycker jag nog att den tredje säsongen av The Wire är den bästa av de fem.
Och så skulle jag vilja ha en chef som Bunny Colvin.

Frriiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

Igår gick jag på semester i fyra långa, sköna veckor. På kvällen firade vi in semestern med en trerättersmiddag på Långbro Värdshus. Det var mysigt trots kyla och blåst.

Idag har jag mått så illa att jag får panikkänslor och grinar för att jag tycker så synd om mig själv. Det känns som den värsta baksmällan ever, kombinerat med åksjuka and whatnot. Jag hatar att må illa. Skulle hellre ligga däckad i influensa med hög feber än det här konstanta illamåendet. Men men, man får väl för sina synder eller nått.

Eftersom vi bestämt oss för att inte åka utomlands på semestern i sommar så köpte vi en 50-tums LG idag. Vår gamla projektor börjar ge upp. Har dock lite problem med att få bilden att funka mellan TV:n och digitalboxen. Weird.

Ikväll blir det liggläge i soffan och en massa kylskåpskall vattenmelon och mineralvatten med is. Nästan lite skönt att det regnar ute.

Nu ska jag tycka lite mer synd om mig själv. Ha en fin helg!

Inte långt kvar nu...

Var och klippte mig idag. Det första min frisör säger när jag kommer in genom dörren är: Ursäkta om jag frågar och ta det inte på fel sätt, men du är gravid va?
Jag: Öööhhh???? Va? Och fick totala fett-nojan. Hon menade att det var något med blicken och utstrålningen. Innan jag gick, hon ba "nu när jag känt efter lite så tror jag att det blir en kille. Och jag har aldrig haft fel tidigare".

Så ja, vi får väl se. Lite udda grej i alla fall. Jag som inte ens själv har fattat det ännu.

Kom hem och orkar inte laga middag, ensam hemma som jag är, trött som jag är, semestertrånande som jag är... You get the picture.

Skulle handla en sallad på cafét här nere, satt och fantastisuktade på deras bulgursallad hela vägen hem. Men helt plötsligt har det sommartider och stänger redan klockan fem. Började nästan grina av besvikelse. På mataffären fanns såna där färdiga sallader så jag köpte en sån istället. Med pasta och räkor and what not. Kom hem, öppnade locket och insåg att räkor inte längre är min grej. Hur kunde jag inte känna det innan? Men alltså lukten. Mygawd. Spy!

Nu är det bara två dagar kvar, sen är fyra veckors semester äntligen här. Längtar mest efter att ligga mycket i sängen och läsa. Har så många böcker på kö eftersom jag köper mer än jag hinner läsa. Älska antikvariat.net!!!

Nu: Iskall vattenmelon (finns det något godare?) och kolla ikapp några avsnitt av The Wire som jag somnat ifrån här de senaste veckorna.

Om vältalighet och annat

Idag var det dags för ultraljudet och sista besöket på Fertilitetscentrum. Var jättenervös och orolig innan eftersom, som jag skrev igår, jag trodde att jag typ inbillat mig alltihop.

Men allt såg jättebra ut. Jag är i vecka 7+1, alltså i början på åttonde veckan. Den har växt som den ska och sitter där den ska och är 10 mm lång nu. Man såg till och med att hjärtat slog. Helt fantastiskt.

Man tänker sig att man verkligen ska vara närvarande i nuet och reagera vackert och moderligt och säga något klokt, fint och minnesvärt. Men istället kändes det som ett rus när man såg hur hjärtat slog på skärmen och det enda jag lyckades stamma ur mig var "shit vad coolt!" med ett piratleende.

Haha, det är tur att man är vältalig som en tonåring när det gäller. Läkaren trodde att det var väldigt liten risk för något missfall innan vecka 12 eftersom allt såg så bra ut med storlek, placering och hjärtslag etc. Så nu kanske det till slut kan sjunka in på riktigt.... att... jag... är... GRAVID. Mygawd! Shit... Vad... coolt.

Och här är den lilla skrutten (det lilla vita strecket (embryo) i den svarta bubblan (livmoder))

In the loop

Tog en (alkoholfri) drink på Loopen nere i Tanto idag. Det var riktigt trevligt att ta en liten after work sådär spontant bara. Vi var bara tvungna att fira att vi klarat av första dagen på sista veckan innan semestern. R drog till Hälsingland i lördags och kommer inte hem förrän på fredag så jag har det lugna gatan här hemma. Har en massa borden och måsten på hög men orkar inte ta tag i något av det. Läser min bok istället. Läser om Den hemliga historien av Donna Tartt igen. Var väl en sådär 12-15 år sedan sist. Den är fortfarande bra, en riktig bladvändare.

Imorgon ska jag på ultraljud på Fertilitetscentrum, känner mig konstig och orolig. Har fått för mig att jag bara inbillat mig alltihop och att det inte kommer att vara något där. Hmmm. Alla graviditetssymtom som det tidigare kryllade av är som bortblåsta. Weird.

På gatan utanför

står en kille i kanske sjuårsåldern och skriker fuck you upprepade gånger på ett snart tourettesliknande sätt. Jag hör hur någon vuxen nånstans till slut lessnar och ropar tillbaka meh fuck you too varpå lillkillen med gråten i halsen säger: mamma, han sa fuck you till mig och mamman upprört frågar rakt ut hur någon kan säga fuck you till ett litet barn. Och här sitter jag och småler.

Frihet, jämlikhet, broderskap?

Så nu har Frankrike fattat beslut om ett förbud mot burkan på allmän plats. Detta har ju även varit uppe för diskussion här i Sverige, vill minnas att Centern motionerat om frågan. Det får mig att fundera lite över den värld vi lever i och som vi så gärna vill kalla modern.

Är detta beslut verkligen att betrakta som demokratiskt då förbudet strider mot de mest grundläggande fri och rättigheterna, där även religionsfrihet ingår? Det känns mer som en majoritetens förtryck av minoriteter eftersom man endast inskränker en religions uttryck.

Om jag förstått saken rätt så vill lagen förbjuda klädsel som döljer ansiktet på allmän plats. Exempelvis är motorcykelhjälmar, som i första hand är till för att skydda huvudet inte förbjudet. Inte heller masker i syfte till förklädnad. Så om en person sportar sin burka på en gata i Frankrike och polisen kommer och säger att hallå där, du vet väl att det är förbjudet med klädsel som döljer ansiktet och den här personen ba: Men alltså jag ska på maskerad med orientaliskt tema.... Eller om man hävdar att man vill skydda ansiktet från direkt solljus då man anser att det är skadligt för ens hy? Hur långt kommer de att driva en sådan sak? På vilket sätt bidrar detta till en ökad tolerans och acceptans mellan olika kulturer i ett samhälle, när man endast pekar ut en religion och dess kultur?

Jag tycker att det är fundamentalt fel av staten att lägga sig i och inskränka människors sätt att uttrycka sig själva genom exempelvis val av klädsel, oavsett om det är uttryck för religiös tillhörighet eller någon form av subkultur så ska alla få ha rätt att klä sig som de själva vill. Tänk vilket liv det skulle bli om staten gick och förbjöd att nunnor och präster skulle få ha sin nunne/prästklädsel på allmän plats.

Det finns de som hävdar att man gör detta för att kvinnorna som bär burka ska slippa detta och komma ur ett förtryck. Jag vet dock inte om jag tycker att ett förbud från statens håll är den rätta vägen att gå för någon slags kvinnorevolution inom islam. Jag tänker att det mest är förmätet BS.

Offerkofta på!

Idag slog det till ordentligt det där illamåendet man hört så mycket om. Har inte spytt, men mår sådär som man gör sekunderna innan man spyr; kallsvettig, darrig och sådär rörig i magen. Hela dagen. Det är inte så angenämnt att må så här i 30-gradig värme. Ge mig AC-svalka och alptoppsluft, sval och krispig. Ge mig en hel natts sömn utan ömma boobies som väcker en så fort man vänder sig på mage, eller det plötsliga behovet att gå upp och kissa varannan timme. Ge mig en dag utan galen huvudvärk och stress på jobbet. Utan supersvullen mage. Ja, jag tycker jättesynd om mig själv idag. Gnällgnällgnäll. Buhu stackars mig.

Små ögonblick

Man får ta vara på de korta stunderna av ledighet på kvällar och helger. Igår var vi ute på vår favoritstrand och njöt av solen, sommaren, och vinden som fläktade kinderna lite lätt, sanden som brände under fötterna och några svalkande simturer i det 21-gradiga vattnet. Tänk om man hade det så när man hade det som sämst. Det här har jag längtat efter, en svensk sommar som den här. Underbart!

Och trots en halvtråkig VM-final så kändes det bra att Spanien vann till slut. Synd att inte Uruguay slog Tyskland också. Känns tomt nu när VM är över, tur man har The Wire-boxarna att kolla om.

Idag hade jag köpt en Ramlösa och satt på T-Centralen och väntade på tunnelbanan samtidigt som jag försökte öppna korken på flaskan. Trots upprepade försök så gick det... Ska vi säga... MINDRE bra. Eller alltså, det gick inte. Alls. Och jag var sjukt törstig och började känna mig lätt gråtfärdig (hormoner) ju mer jag försökte. Det brukar ju inte direkt vara någon större grej att öppna en kork på en Ramlösaflaska liksom. Men så kom en medelåldersman förbi och ba: Vill du ha hjälp att öppna flaskan? Du såg så himla förtvivlad ut att jag var tvungen att vända tillbaka och se om du behövde hjälp. Så tog han flaskan och öppnade den, samtidigt som jag nästan blinkade bort en tår av tacksamhet för hans lilla men ändå stora insats och stammade fram ett tack. Jag har dock sällan känt mig så mesigt tjejig i hela mitt liv tror jag. Jag väljer att skylla på mina veka handleder. Och jag har fortfarande ett rött skavsår på ett finger efter mina ihärdiga skruvförsök. Skrattar lite åt mig själv när jag tänker på hur förtvivlad jag måste sätt ut då han till och med var tvungen att vända tillbaka för att hjälpa mig. Haha.

Varats olidliga trötthet

Den här veckan har varit helt galen med elvatimmars arbetsdagar vid tre tillfällen. Arbetsdagen idag avslutades dessutom med att en mycket trevlig ung man utförde diverse telefonhot och var obehaglig i största allmänhet.

Och så kan jag inte sova på nätterna på grund av att jag vaknar och går upp och kissar varannan timme typ. Tydligen vanligt i detta tillstånd har jag fått förklarat för mig och my gawd vad jag är trött. Man blir så sjukt osocial och somnar på soffan vid nio varje kväll. Orkar ingenting längre. Känner mig trött ända in i benmärgen. Och träningen. Haha. Den ska vi inte ens prata om. Jag får väl gå all in i någon slags begynnande fetma à la Proposition Joe istället. Uscha. Får ångest.

Nä, nu ska jag lägga mig på soffan och kolla ikapp ett avsnitt av The Wire som jag somnade ifrån igårkväll. Trevlig helg!

Bäst och sämst

Dagens i särklass bästa nyhet måste ju ändå vara att Suede (!!!) återförenas och kommer till Stockholm den 1 december för en spelning. La-di-da vad glad jag blev. Älskar!

Dagens i särklass sämsta nyhet är dock att vi från och med idag har beordrad övertid minst två timmar i veckan resten av sommaren, för att sedan till hösten göra en massiv övertidsinsats. Observera att detta är fastän det inte är vi som ligger risigt till utan andra kontor ute i landet. Jag blir så trött. På något sätt var detta droppen för mig. Beordra övertid mitt i semestertider när bara halva styrkan är på plats. Känner bara totalt förakt, oengegemang, leda och likgiltighet för mitt arbete och min arbetsgivare och dess inkompetenta ledning just nu. Det står mig upp i halsen hela alltihop.

Längtar efter semestern ännu mer och känner på allvar att det börjar blir dags att se sig om efter något annat snart. Eller ja... Beroende på hur det blir med allt det andra nu... Till dess förbehåller jag mig rätten till ohämmat gnällande. Japp, jag går all-in i hela jag-tycker-synd-om-mej-själv-gnäll-bitch-aggro-grejen. Så ni vet varåt det barkar.

Osmakligt

Ja, jag är väl PK och pretto, men vad osmakligt av FI att elda (!) upp hundratusen kronor, bara för att make a point. Jag föreställer mig att det finns andra, bättre sätt att visa sitt missnöje med skillnaden mellan män och kvinnors löner än att elda upp pengar? I sanning idioti. Men visst, som PR-trick var det inte dåligt. För det var väl inte så att Gudrun köpte sig femton minuter i rampljuset för de där brinnande hundralapparna? "Om det blir en promilles förändring i kvinnornas lön efter det här så är det värt det." (aftonbladet.se)

Men hur skulle detta bidra till att förändra kvinnors löner undrar jag? Tror knappast att detta tilltag bidrar till att förändra attityder i lönesättning eller ens att det leder till en bestående diskussion kring frågan. Glömt imorgon. Men vad vet jag?

Dagens seger:

Att jag fick på mig jeansen som jag bävat för att ta på mig i över en månad. Ja, jag vet att man inte får någon mage än, det beror snarare på mitt överdådiga frossande i diverse gottigheter som ägt rum den senaste månaden under hormonbehandling och för att jag tyckt så himla synd om mig själv. Sånt där tröstätande alltså. Skämmes, jag vet.

För övrigt så mår jag väl sådär. Det mest irriterande är att man tydligen inte kan säga att man känner sig orolig och lessen utan att alla med såndär jag vet bättre ton ba: det är normalt, det är hormonerna.

Jaja. Jag är inte jag, det jag känner, känner jag inte. Det är bara hormoooonerna. Men varje litet stick, hugg, smärta i magtrakten utlöser en massa oro och flashbacks till när jag fick utomkvedet, typ: kändes det inte precis såhär då också etc. Jag ska på ultraljud på kliniken den 20 juli och jag hoppas att oron släpper efter det när jag vet om allt är som det ska. Låååångt kvar dock. Oändligt känns det som.

Läget idag

*pirr, pirr, pirr*
*grina, grina, grina*
*pirr, pirr, pirr*
*grina, grina, grina*
*pirr, pirr, pirr*
*grina, grina, grina*
*pirr, pirr, pirr*
*grina, grina, grina*
*pirr, pirr, pirr*
*grina, grina, grina*
*pirr, pirr, pirr*
*grina, grina, grina*
*pirr, pirr, pirr*
*grina, grina, grina*

Det håller fortfarande på att sjunka in alltså, det där +:et.
R:s strategi - spela dator.
Min strategi - grina.
Empiri: Vi har alla våra olika sätt att finna oss en ny situation. Gärna genom något slags regressivt beteende. Ganska intressant ur ett rent betraktande perspektiv.

Skönt att vi kan titta på varandra med skräckblandad förtjusning och skratta, grina, kramas och ba vem är du, vem är jag, levande charader (som en vis kvinna en gång sjöng). Jobbar på det där med att vara i nuet, vara glad för det som är NU och INTE oroa mig för att något ska gå fel fram till vecka 12 i alla fall.

Nu ska jag göra pankisar till min darling, har köpt färska jordgubbar och grädde till. Sen blir det ett par avsnitt av The Wire som det var dags att se om, kom vi fram till nu när vi sett klart Flight Of The Conchords.