Detta år

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Hoppas på ett bättre nästa... :-/

Att sjunga som om ingen hör

kent. 

Tack som fan. 

För fyllesången till Kräm på förfesterna, för bästa göra slut-musiken (hela Isolaskivan) genom kärlek, sorg, på dansgolvet, i löpspåret, på tunnelbanan. Typ jämt. Ni har varit en stor del av mitt soundtrack sedan 1995. Även om det inte blev så mycket mot slutet... men tack! I musiken är jag fri, där kan jag vila i att vara mig mig själv. Och med er har jag nog varit det allra mest. ❤

Thailand

The soundtrack of my life

Dina till perfektion skrivna låttexter, din vemodiga röst, den som har berört och följt mig mest genom livet. Idag lyssnar jag igen, med tungt, ledsamt hjärta och tänker att jag är glad att jag hann se dig live och minns det som en av de finaste, mest genuina spelningar jag sett. 

Tänkte härom veckan att om de ändå var tvungna att ge Nobelpriset till en musiker så borde det varit du. Mäster Cohen. 

När jag fick mitt första barn rådde det aldrig någon tvekan om att han skulle bära ditt namn, kanske en larvig, men ändå, liten hyllning. 

Tack, för att du alltid funnits där och tonsatt vemodet, kärleken och livet. Tack för musiken. 

 

"There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in."

[Paus]

Susar in mot Stockholm, X2000 fart. M83 i lurarna. Snön som lamslagit staden när jag varit borta har börjat slaska. Orkar inte höra mer om Trump nu. Orkar inte ta del av mer flöden, nyhets eller sociala. Vore skönt om alla kunde skruva ner tonläget. Blir bra med semester ca snart. 

Vilsen

Känner mig ur takt med tiden och på sned med tillvaron. Det är fan ångestskapande att allt hela tiden blir lite fel och off. Skulle behöva en knuff tillbaka men vet inte hur. Plus tokstressad och sömnlös. 

Blir skönt med Thailandsresa. 35 dagar kvar nu... 

Stolt

Höll en 45 minuters presentation inför ca 70 pers idag. Och för första gången i livet typ höll jag inte på att kräkas av nervositet. Det gick skitbra, var tydlig, strukturerad och kunde svara på alla frågor. Är så stolt över mig själv idag!!! 

Kan det inte bara bli höst nångång. Vill ha krisp, inte värme. Kämpa hösten! 

Plötsligt händer det...

Brände äntligen igenom de sista avsnitten av Game of thrones. Alltså när det äntligen börjar lossna efter lång transportsträcka så bara: slut och hörde något om ett och ett halvt år till säsong 7. Hur som - Cercei bara: spränger hela skiten och dricker vin med avslappnad min. Älskar't!  

Lugnet

Barnfri och gräsänka ett par dagar. Passar på att ta itu med den där högen med Fokus som växt under våren och som jag inte haft tid att läsa. Njuter av lugnet och tystnaden. 

Lever life

Flyter i hängmattan, lyssnar på vindens sus i träden och båtar som nöjt puttrar förbi.

Semester

Efter löptur kommer fikalur. 

Känslan

Typ som Georges pappa känner jag mig varje dag på jobbet när min, i projektet, enda Stockholmsbaserade kollega är på plats... Alltså orkar snart inte mer. 

Lite av varje för ingen

Ibland önskar jag att jag var lite mer som Toby Ziegler. Skarp liksom. Skulle nästan kunna tänka mig att se om hela West Wing enkom för hans skull. 

Annars på tåget påväg hem från Sundsvall, med signalfelande o banarbetande tågspår som försenar hemfärden. 

Istället för vin - torr fralla. 

Istället för musik - förvirring. 

För övrigt: Blir alltid lite kär i Markus Krunegård(s textformuleringsförmåga. Vemodet!) när jag snöar in på Laakso vilket jag gjort efter förra veckans spelning. 

Lycka

Alltså ååååhhhhhh. Kärlek!!!! O en massa dans dans dans. Plus firar att jag fick jobbet! 

Älskar

James Blakes nya skiva. Älskar! Hjärtögd smileyface. 

Alltså vädret

Underbar dag i skärgården

Yay

På tisdag ska jag på intervju för drömjobbet som jag velat ha sedan  2013. No pressure.... 

Belönar mig själv

Efter en sjukt slitig tid på jobbet är man ju helt klart värd nya snyggbrallor som jag suktat på ett tag nu... 

Foodporn

Det bästa och godaste jag någonsin lagat. Hade fan blivit nöjd om jag fått detta på en bättre restaurang. Sjuuuukt smarrigt. Pasta Puttanesca! 

Nu blir det senaste avsnitten av Togetherness och Girls här i min gräsänklighet. Har dock sällis av en vattkoppig lillkorv som äntligen somnat.

Är förkyld. Dricker whisky och kollar på Straight outta Compton. Känner ett akut behov av att grotta ner mig i typ 20 år gamla skivor och mixtapes. Tur man har en nästan fyra timmars tågresa på måndag... Lääängtar.

Asså folk...

Blir så fascinerad av personer som tar sig framåt (tänker arbetslivet) genom att vara en sån där som tex på möten alltid typ återupprepar sådant som andra redan sagt, men får det att låta som att det är deras egen idé. Gärna på ett väldigt självförhärligande vis. Och att chefer typ alltid går på det där. 

Har en sådan i min arbetsgrupp och det är så uppenbart och alla i gruppen typ märker det utom personer i ledande positioner som trycker hen framåt. Och när man pratar med personen och inser att den inte förstått, att det bara är luft och snömos... Alltså frustrationen när man inser att det pajar för teamet/projektet. Undrar också om det är en medveten strategi de kör med för de märker att det funkar eller om de bara inte kan stoppa sig själva.

Belöning

I helgen nådde jag mitt första delmål - jag orkade springa hela min löprunda utan att gå något alls. Blev själv förvånad över stolt- och nöjdheten som infann sig. Till helgen ska jag öka på längden på löprundan. 

Har nu spontant belönat mig själv med en tröja från Whyred som kommer på posten vilken dag som helst. Det måste jag ju vara värd tänker jag...

Jahapp då var man plötsligt där...

Ser X Files och tänker att David Duchovny verkligen har åldrats medan Gillian Anderson ser yngre ut nu än då. Flippar förbi Skavlan och ser att Brett Anderson typ ser gammal ut nu. Ser mig själv i spegeln och hittar små gråa hår. 

:-O :-O :-O

Vaffan, jag hänger liksom inte med här. Plötsligt har tjugo år bara swishat förbi. Vad hände? 

Blyghet

Min son är blyg. Precis som jag var när jag var barn och i viss mån fortfarande är. Igår var det kalas hos kompis från dagis och han var helpepp innan men väl där så gick det bara inte, han ville gå hem efter en halvtimme. 

Detta väcker så mycket skuld och ångest hos mig. Det känns som att det är mitt fel, att jag "smittat" honom med detta och så pressar jag honom och då går han i baklås och jag blir frustrerad. 

Funderar mycket på varför jag har så svårt att låta honom vara den han är istället för att pressa honom. Inser att jag är rädd för att han ska hamna utanför, bli mobbad, som jag var. Och igår insåg jag att vi är i en ond cirkel, och jag blir så ledsen för jag vet inte hur jag ska hantera det. Om jag kan hjälpa honom. Och hur? Det är min magknip just nu. 

Mot Karlskrona

Jobbar hemma

Fulsjunger med (högt). Bäst att passa på när man är ensam. 

Yes we can

Trotsade kyla och latmask, satte broddar på löparskorna och sen ut.

Begynnande 40-årskris?

Okej så det kan låta som ett nyårslöfte, men det är snarare något som vuxit fram de senaste månaderna, efter en höst med obefintlig träning o bara en massa jobb. Jag har nämligen satt upp ett mål, att jag ska vara i mitt livs bästa form till jag fyller 40. 

Nu är det kanske inte jättesvårt eftersom jag inte direkt varit någon träningstok i min ungdom. Nevertheless... Jag ska vara starkare, i bättre fysisk form o snyggare än någonsin om lite mindre än två år. Inte ett helt orimligt mål tänker jag då det knappast är någon quickfix jag är ute efter. Så planen är springa, cykla till o från jobb och mer och mer övergå till vegetarisk kost. Det kommer säkert bli kämpigt eftersom jag inte är en sån där som blir beroende av träning... Men jag ska fan klara det. 

Och för min mentala hälsas skull ska jag försöka dra ner på läsandet av politiska bloggar och ledarsidor. Har aldrig sett så mörkt på framtiden som nu. :-/