Detta väcker så mycket skuld och ångest hos mig. Det känns som att det är mitt fel, att jag "smittat" honom med detta och så pressar jag honom och då går han i baklås och jag blir frustrerad.
Funderar mycket på varför jag har så svårt att låta honom vara den han är istället för att pressa honom. Inser att jag är rädd för att han ska hamna utanför, bli mobbad, som jag var. Och igår insåg jag att vi är i en ond cirkel, och jag blir så ledsen för jag vet inte hur jag ska hantera det. Om jag kan hjälpa honom. Och hur? Det är min magknip just nu.
2 kommentarer:
Min dotter "tröttnar" ofta efter en viss tid (vid sammankomster) och bara MÅSTE gå, typ, som att energin tar slut pga av högt ljud/trista lekar/oklarheter o dyl. (Det händer att hon blir bjuden på kalas och hon tackar nej bara för att hon vet vilka som kommer och hur det kommer att bli, ibland så kan hon ge förslag på vad hon hellre vill göra) Jag är glad över att hon tidigt kunde kommunicera detta och varför skall jag tvinga henne kvar/iväg bara för att det "kanske blir roligt" - jag går ju själv iväg från tillställningar när jag tröttnar, så...
Dock, så tycker jag ofta att man ser på andra vuxna att det verkar skumt att man måste gå bara för att "barnet vill det", men känslan när man kommer utanför dörren med barnet och hör tystnaden är ett slags kvitto på att skillnaden mellan kaos/lugn, stress/icke-stress-situation faktiskt finns.
Sen, om man nu överför sin egen känsla/önskan/rädsla må så vara. Men, att få själv välja egen överstimuli är guld värt och om nu din kiddo "prövar på" att gå på kalas så kan han säkert sen uttrycka vad det var som var bra/konstigt/roligt, kanske kan man parera lite och prata lite om det.
Eller så går ni med i någon sekt som inte firar kalas, case closed.
Tack för ditt svar. Det är ju som du säger, det går till en viss gräns och man är ju likadan själv. Pallar man inte mer så drar man ju.
För egen del så har jag ibland svårt att lyssna både på honom och "på mig själv" när man känner att det finns viss social "förväntan" eller vad man ska säga. i alla fall bland föräldrar man inte känner så väl.
Men jo det blir lättare när man kan prata om vad som är bra, konstigt, jobbigt etc.
Och det där med sekten låter väl inte så dumt... Men ganska tråkigt. ;-)
Skicka en kommentar