Lost

Såg aldrig klart Lost när det begav sig. Har därför (och mot bättre vetande?!) börjat kolla från början. Har väl blivit en tre avsnitt per kväll den här veckan... Men den gör något med mitt psyke. De senaste två nätterna vaknar jag av mardrömmar och obehagliga känslor. Har svårt att somna om. Ändå är det liksom inget jag tycker är läskigt sådär när vi kollar. Konstigt....

Biokväll

Han vill se Nightcrawler och jag vill se Birdman. Just nu låsta positioner. Vi får se vem som går hem med segern... 

Vaff....

Sitter på Mariatorget och väntar på tunnelbanan på väg hem efter kick off med jobbet när en gubbe plötsligt går förbi och visar ballen.... WTF! 

Har inte blivit blottad för sedan jag jobbade som spärrvakt 1996 typ. 

The world is yours

Laddar upp mig själv

Aaaah. Fulade till mig några timmar för mig själv, ensam hemma. Då blir det genast hög musik på stereon, låta mig lindas in i smöriga Sam Smith låtar och sjunga med, ligga på soffan, andas, tänka tankar till punkt, bläddra i Fokus. Precis som innan man fick barn. Tror inte detta hänt sen långt innan Joel kom. Sååå välbehövligt. Dessa små ögonblick är ovärdeliga. Speciellt när man inte sovit en hel natt på fyra månader. 

Nedräkningen har börjat...

Så det blev inget med jobbet jag sökte. De var så himla på men efter referenstagning så hörde de inte av sig på ett tag och återkom inte trots att jag lämnat meddelande och mailat. Till slut ringde rekryteraren och sa att du har fått jättefina referenser och jag kämpade verkligen för att de skulle välja dig, men vi bedömer att du är överkvalificerad och förmodligen skulle tröttna efter tre månader. Så jaja... Jag blev såklart besviken, det verkade vara ett bra jobb och jag hade sett fram emot att få plugga lite igen etc.

Så igår var jag till jobbet för att lämna in någon slags lapp om återgång i arbete. Försökte uppbåda lite positiv pepp inför besöket men det försvann snabbt när jag väl kom dit. Förutom allmän kaos så vet de inget om omorganisationen som är på gång och vad som händer med min tjänst är högst oklart... 

Och sen säger chefen att ja just det, jag sa till dem som ringde och tog referenser att jag förstod inte varför du sökt ett sånt jobb som är under din kompetens och att jag är övertygad om att du kommer att tröttna inom tre månader och ta dig därifrån. Du vet ju hur jag är, säger vad jag tänker och sådär... Jag bara: oooookeeeej.... Men nu var det så att det var ett högst medvetet val från min sida, att ta ett jobb jag kan sköta lite med ena handen för att kunna plugga och få lite mer tid med kidsen något år, plus att jag skulle få 90 minuter kortare restid per dag... 

Men tack för att du brände det för mig, verkligen... 

Ja men jag tyckte att jag gjorde dig en tjänst, det är väl bara att söka jobb internt. (För det vore ju himla konstigt om man vill byta arbetsgivare efter tio år...) 

Så ja, igår tillät jag mig själv att vara lite småbitter. Men nu är det dags att ta nya tag och om inte annat så känner jag mig ännu mer motiverad att ta mig därifrån omgående. Den 16 februari är det dags att återvända till arbetslivet igen, men just idag kan jag inte påstå att jag längtar. :-(