Nedräkningen har börjat...

Så det blev inget med jobbet jag sökte. De var så himla på men efter referenstagning så hörde de inte av sig på ett tag och återkom inte trots att jag lämnat meddelande och mailat. Till slut ringde rekryteraren och sa att du har fått jättefina referenser och jag kämpade verkligen för att de skulle välja dig, men vi bedömer att du är överkvalificerad och förmodligen skulle tröttna efter tre månader. Så jaja... Jag blev såklart besviken, det verkade vara ett bra jobb och jag hade sett fram emot att få plugga lite igen etc.

Så igår var jag till jobbet för att lämna in någon slags lapp om återgång i arbete. Försökte uppbåda lite positiv pepp inför besöket men det försvann snabbt när jag väl kom dit. Förutom allmän kaos så vet de inget om omorganisationen som är på gång och vad som händer med min tjänst är högst oklart... 

Och sen säger chefen att ja just det, jag sa till dem som ringde och tog referenser att jag förstod inte varför du sökt ett sånt jobb som är under din kompetens och att jag är övertygad om att du kommer att tröttna inom tre månader och ta dig därifrån. Du vet ju hur jag är, säger vad jag tänker och sådär... Jag bara: oooookeeeej.... Men nu var det så att det var ett högst medvetet val från min sida, att ta ett jobb jag kan sköta lite med ena handen för att kunna plugga och få lite mer tid med kidsen något år, plus att jag skulle få 90 minuter kortare restid per dag... 

Men tack för att du brände det för mig, verkligen... 

Ja men jag tyckte att jag gjorde dig en tjänst, det är väl bara att söka jobb internt. (För det vore ju himla konstigt om man vill byta arbetsgivare efter tio år...) 

Så ja, igår tillät jag mig själv att vara lite småbitter. Men nu är det dags att ta nya tag och om inte annat så känner jag mig ännu mer motiverad att ta mig därifrån omgående. Den 16 februari är det dags att återvända till arbetslivet igen, men just idag kan jag inte påstå att jag längtar. :-(