Att jag fick på mig jeansen som jag bävat för att ta på mig i över en månad. Ja, jag vet att man inte får någon mage än, det beror snarare på mitt överdådiga frossande i diverse gottigheter som ägt rum den senaste månaden under hormonbehandling och för att jag tyckt så himla synd om mig själv. Sånt där tröstätande alltså. Skämmes, jag vet.
För övrigt så mår jag väl sådär. Det mest irriterande är att man tydligen inte kan säga att man känner sig orolig och lessen utan att alla med såndär jag vet bättre ton ba: det är normalt, det är hormonerna.
Jaja. Jag är inte jag, det jag känner, känner jag inte. Det är bara hormoooonerna. Men varje litet stick, hugg, smärta i magtrakten utlöser en massa oro och flashbacks till när jag fick utomkvedet, typ: kändes det inte precis såhär då också etc. Jag ska på ultraljud på kliniken den 20 juli och jag hoppas att oron släpper efter det när jag vet om allt är som det ska. Låååångt kvar dock. Oändligt känns det som.
2 kommentarer:
Med din historia förstår jag att det känns väldigt tungt. Även för en person som aldrig haft problem är det lätt att kicka igång så fort det sticker eller gör lite ont. Plåga dig inte med jeans, köp ett par snälla byxor och ligg lågt och bara tänk goda tankar och njut!
Tack! :)
Ska leta snälla byxor också. Tur man kan sporta slappa shorts, klänningar och kjolar nu i värmen i alla fall.
Skicka en kommentar