Det är knappast så att jag går till flagrant överdrift när jag påstår att jag de senaste dagarna varit på ett humör som närmast kan beskrivas som, ja... Surt. Oförtjänt vresighet, allmän isolering och introspektiva grubblerier. Mowglimuttrat: Låt mig va’ och på andra sätt betett mig allmänt avståndstagande och stämningssänkande mot alla de stackare som utsatts för det tvivelaktiga nöjet av min närvaro. För det ber jag om (inser jag, självupptagen) ursäkt. Empiri: Undvik mänskliga kontakter = semesterdag idag.
Jag anser mig således ha hanterat min bristande sociala kompetens på ett sätt som anstår en åldrande mö. Legat i sängen. Tvättat. Suckat. Läst. Druckit kaffe. Muttrat. Skaffat perspektiv. Tagit ansvar. No'm say'n?
Så har dagen fört med sig något bra? Ja, semesterersättning på nästa lön. I övrigt fortsätter jag i mina grubblerier. Har en del tankar att trassla ut innan jag hamnar på rätt spår igen. Det får väl ta sin tid liksom, tänker jag, de här stora frågorna om livet, ens existens och vad man pysslar med egentligen.
Och för den som klurar kring tid och perspektiv så rekommenderar jag följande BBC-dokumentär av partikelfysikern Brian Cox - Do you know what time it is? Otroligt intressant och för mig utlöste den en lagom finstämd existensiell kris. Den är ca. en timme totalt, dock uppdelad i 6 tiominutersavsnitt på youtube. Här kommer del 1 i alla fall...
Seså, Alla måste titta!
via videosift.com+
2 kommentarer:
Jag sällar mig till skalan med lite trumpet humör. Men jag tänker inte titta på någon film som ger en existensiell kris, även om det är av det lättare slaget. Jag har nog med sånt ändå.
Haha! Jomen jag lovar! Man får lite perspektiv på saker. Existensiell kris på ett bra sätt liksom! :-D
Skicka en kommentar