Blir hemma resten av veckan. Har fortfarande ont i magen efter äggplockningen i måndags. Det gör ont att stå och gå och magen är svullen, spänd och öm. Man kan säga att jag i största allmänhet känner mig som någon slags Barbapapafigur, stor och skär.
Läkaren sa att det inte är något ovanligt att man känner så. Alltså att man har ont, inte att man känner sig som Barbapapa, just den delen tog jag inte upp med henne. Dels så sväller äggstockarna av hormonstimuleringen och dels så får man en del vätska i buken efter punktionen av folliklarna som gör att det spänner och trycker och känns lite obehagligt. Hon rekommenderade vila och att dricka tre(!!) liter vatten om dagen. My gawd! Det får man verkligen kämpa med att få i sig.
Just nu känns det som att vara på rymmen från verkligheten, i en liten bubbla av känslor och därför är det skönt att skriva av sig om det som händer. I början tvekade jag inför om jag skulle skriva om det här eller överhuvudtaget berätta för folk vad som är på G. Jag tänkte både länge och väl, dels för att det är privat men också för att det är något man inte direkt pratar öppet om. Det verkar vara lite tabubelagt med infertilitet. Det tyckte jag själv länge och jag har brottats med mina (stundtals mörka) känslor kring detta i lite över ett år nu, då jag fick beskedet att jag aldrig skulle kunna bli gravid den naturliga vägen på grund av borttagen äggledare efter ett utomkvedshavandeskap och ingen passage i den andra. Det har varit ett ständigt analyserande (varför jag?) och skuldbeläggande (det är mitt fel!) av mig själv. Man blir någonstans sin egen värsta fiende.
Och utöver alla känslor mellan sorg, oro, hopp, glädje och förväntan så ställs man inför frågor av både moralisk och etisk art, typ är det rätt med tanke på "survival of the fittest", det kanske inte är meningen att jag ska ha barn, ska man adoptera istället, då det finns så många föräldralösa barn på vår överbefolkade jord etc etc. som känns svåra att ta ställning till och man känner sig rätt ensam om dessa funderingar. Efter mycket om och men så tog vi ändå beslutet om IVF. Både spännande och läskigt.
Nu precis innan jag ska trycka på publicera inlägg-knappen så undrar jag om jag verkligen ska skriva detta... Är det för privat, eller konstigt eller... Äh... Whattaheck. Ibland får man helt enkelt bjuda lite på sig själv. Det är ju ändå bara typ tre pers som läser den här bloggen. Haha.
3 kommentarer:
I salute you! Du är supermodig som berättar och jag är så glad att jag får följa er resa. Jag önskar att flera människor kunde vara ärliga med hur det egentligen är i sina liv istället för att gå runt med fejkade léenden och må dåligt. Det är först när man själv säger att något är fel som man får höra om alla andra.
Ja så är det verkligen. När någon tar första steget och vågar blotta lite av det riktiga livet istället för den där fasaden så får man höra massor av saker. Kanske skulle vi alla känna lite mindre prestationsångest och inte känna den där perfektionshetsen om alla var lite mer öppna?! #Utopi#
Amen till det!
Skicka en kommentar