Det börjar fresta på psyket det här att flera gånger i veckan åka in för kontroll på specialistmödravården. Häromdagen var CTG-kurvan inget vidare, jag fick dricka iskall saft och de kom in och knuffa runt på magen typ tre gånger och jag blev orolig. Men ingen sa något, bara att doktorn "inte var nöjd". Till slut fick en specialist godkänna kurvan och de menade att bebisens hjärtrytm påverkas av de blodtryckssänkande tabletter jag tar, att det var därför det var så dåliga variationer. Jahaja. Det känns ju... Bra.
Veckan har varit halvtung, även fast de säger att allt är okej så börjar jag mer och mer noja ur och så fort jag inte känt fosterrörelser på en halvtimme så blir jag orolig och tänker såna där jobbiga "tänk om...-tankar" man inte vill släppa lös i hjärnan. På tisdag blir det nytt tillväxtultraljud, då får vi förhoppningsvis lite mer besked kring sakernas tillstånd.
Går alltså mest runt och väntar i någon slags Nezerildimma och blödande näsa just nu. (Den här nästäppan alltså, jag blir galen.) Har inte lust med något, är irriterad och grinar till höger och vänster av ingen särskild anledning. Men jag gissar att det är så för alla så här på sluttampen. Man är less helt enkelt. Det är väl ett utmärkt tillfälle att träna sitt tålamod tänker jag och försöker finna mitt inre power animal / happy place.
Men ikväll blir det bio och popcorn! Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar