För ett par veckor sedan skrev jag ett sånt där förlossningsbrev, typ tankar och förväntningar kring förlossningen. Från det att man på riktigt börjar inse att man faktiskt ska föda barn, fram till någon gång i veckan så har jag verkligen längtat och sett fram emot förlossningen. Tänkt att det ska bli spännande och roligt, känt förväntan och pepp. Men någon gång här i dagarna så har känslan vänt och just nu känner jag bara SHIT! Vad fan har jag gjort? Vad har jag gått runt och inbillat mig? För plötsligt blev det på riktigt, inte bara en tanke på något som kommer där framme, utan något påtagligt, något oundvikligt. Något som kommer att hända och jag kan inte kontrollera vare sig när, var eller hur.
Och nu sitter jag här, med en total meltdown. Känner mig helt paralyserad. Och jag fattar att det kommer att göra ont, men det går ju liksom inte att föreställa sig hur ont och jag är skiträdd att jag ska drunkna i något slags paniktillstånd och inte komma upp och att hela förlossningen blir en mardröm.
Just nu känner jag bara att han gärna kan stanna där inne ett par år till. Jag är fan INTE redo för det här. ALLS. Jag är sjukt nervös. Jag menar, jag vågar inte ens äta Calzone liksom, eftersom K menar att den har magiska förlossningskrafter.
Och jag börjar, på riktigt, inse att livet aldrig någonsin kommer att bli detsamma. Och det skrämmer fan skiten ur mig.
4 kommentarer:
Jag kommer fortfarande ihåg precis det ögonblicket när jag väntade Laban. Det där när det verkligen sjunker in och man fattar på riktigt. Det är läskigt och häftigt och allt på en gång. Sen är det bara att hänga på och go with the flow. Inte göra saker så komplicerade som man gör ibland.
Mitt bästa tips inför förlossningen är att du andas som när du löptränar. In genom näsan och ut genom munnen. Och verkligen FOKUSERAR på det. Allt du ska tänka är in genom näsan och ut genom munnen. När Polly föddes klarade jag mig helt utan smärtlindring, bara andning. (Inte frivillig däremot, de tog ifrån mig lustgasen för att jag fick hallisar av den). När du andas ut ordentligt slappnar kroppen av och då känns inte smärtan på samma sätt.
Ät din calzone så är det överstökat. Glöm inte att många skaffar fler än ett barn så SÅ hemskt är det ju inte om man utsätter sig för det igen.
tänk på hur gott det kommer att vara med ett glas amarone om ett par månader....:-D
I öppningsskedet tänkte jag på dem som föder tvillingar vaginalt och måste göra om proceduren. Sedan tänkte jag på kvinnorna i afrika, på stampat jordgolv, som sköter det själva.
Lyssna på kroppen och kör all in bara.
Det kommer att bli fantastiskt!
Jaaa jag hade också en sån där bild framför mig när Laban föddes! Jag hade läst om en tjej i norrland som skickade iväg sin man och födde ensam i en stuga med många mil till närmaste sjukhus, och tänkte att om hon kan föda sådär måste jag klara det på ett sjukhus fullt med utbiladad personal och alla droger man kan tänka sig.
Tack! Vad ni är fina som kommer med bra saker att tänka på. Tar till mig av era tankar och tips! Det känns faktiskt lite bättre idag.
Och ja, det där glaset med Amarone är det inte så långt kvar till nu. ;-)
Skicka en kommentar