The only way is up?

Varje morgon när jag går till tunnelbanan så står det en ensam kvinna på hörnet av torget. Och varje morgon ser hon så bister och sammanbiten ut i sin bruna jacka. Hon stirrar rakt ut med en vass blick som inte går att möta. Det är kallt, mörkt, höst och klockan är bara tio i sju och där står hon och röker. Varje morgon. Röken får mina luftrör att snöra ihop sig. Jag håller andan när jag går förbi och föreställer mig att hon är bitter och besviken på livet och jag tänker att jag inte vill bli sådär om 20 år. Och så får jag lite ångest, skyndar mig att ta en Metro och släntrar ner på perrongen och hoppar på första bästa tåg som tar mig till det där tråkiga jobbet som jag är rädd ska göra mig till en sån där läskig tant med vass blick. Går av på T-Centralen och på skylten ovanför rulltrappan där det står UPP och pilar som illlustrerar uppåt. Ångesten avtar. Nu... Fika!