Jag ska skriva en inlämningsuppgift där jag jämför skillnader och likheter mellan Platons, Aristoteles och Thomas av Aquinos syn på kvinnan. Och jag kan säga såhär, jag blir lite lätt bitterfittig. Igen.
Aristoteles menar att, och jag citerar: "man måste betrakta den kvinnliga naturen som om den vore ett slags deformitet". Meningen med kvinnans existens var enligt hans syn att producera nya män.
Och kärlek för Platon var kärleken mellan två män. Den var av ett mer upphöjt slag än den mellan man och kvinna. Sann kärlek var enligt hans mening icke fysisk och tog sig i utttryck i sköna tankars skapande. Något som endast män klarade av. Därav uttrycket platonisk kärlek. Kvinnor var nämligen inte beskaffade att tänka vackra, filosofiska tankar.
Men jag tänker att kvinnan i antikens Grekland ofta blev bortgift i väldigt unga år och ofta till en man mer än dubbelt så gammal. Hon fick inte delta i det offentliga livet utan var förvisad till hemmet där hennes enda uppgift var att föda barn (nya män). Kanske inte så konstigt då att deras mycket äldre män tyckte att de var tråkiga och okunniga och föredrog sällskapet av andra män. Hur intellektuellt utvecklad är man när man är 13 år, instängd, omyndigförklarad för livet och dessutom tvingats gifta sig med en tråkig gubbjävel som skriver poesi och målar krukor som inviter till unga pojkar?
Platon och Aristoteles i full fart med att tänka vackra, upphöjda tankar om mäns överlägsenhet.
1 kommentar:
Du är en underbar tänkare vännen.
"Kanske inte så konstigt då att deras mycket äldre män tyckte att de var tråkiga och okunniga och föredrog sällskapet av andra män. Hur intellektuellt utvecklad är man när man är 13 år, instängd, omyndigförklarad för livet och dessutom tvingats gifta sig med en tråkig gubbjävel som skriver poesi och målar krukor som inviter till unga pojkar?"
Kan man dö av skratt? =) Nu väntar Thailandet.
Puss o kram
Skicka en kommentar