Spring!

Det är något med det där att man alltid vill ha det man inte kan få. Nu pratar jag inte om något så mycket mer dramatiskt än en längtan efter att springa. Jag är avundsjuk på alla som kan springa. Susa fram i en mage som inte liksom gungar när man rör sig. En platt mage. Att vara andfådd av träning, inte som nu, flåsa och frusta när man tar sig ur soffan. Mer sus, mindre frust. När man inte kan springa är det som att man inte vill något annat. Påminn mig gärna om detta i vår.