För mycket plånbok, för lite ideologi...

Så skulle jag summera valrörelsen. Och oj vad jag är lat och osugen på att skriva nu för tiden. Därav de sporadiska inläggen här på bloggen. Idag föll dock andan på igen och jag tänkte skriva lite om mina anspråkslösa tankar kring valresultatet.

Den socialdemokratiska hegemonin är bruten. Det trodde jag aldrig för någon månad sedan. Ett skifte har skett inom politiken och som många ledarsidor har påpekat så blir Sverige ett mer "normalt" land nu när det inte ständigt är ett och samma parti vid makten. Det ska bli spännande att följa den här nya utvecklingen.

Dock är jag grymt besviken över att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Jag tror att vi alla förlorade på att man inte tog debatten med SD och att man inte ifrågasatte deras agenda på ett mer öppet sätt. Dessutom lyckades de få den martyrroll som de troligtvis ville ha och det vann de förmodligen också väljare på. Blockpolitiken kan säkert också ha bidragit till en och annan missnöjesröst bland väljare som inte kände sig hemma hos något av alternativen.

Jag undrar också om det är så katastrofalt med en minoritetsregering som man vill få det att framstå som. Sverige har bara haft tre majoritetsregeringar sedan 1970: Fälldins första och andra regering, 1976-78 och 1979-81, samt Reinfeldts första regering 2006-10. Alla andra regeringar har varit minoritetsregeringar. Så Alliansen kan regera utan att söka stöd hos SD i sina frågor. Lite skakigt dock. Men först får vi se hur Miljöpartiet ställer sig till Alliansens förslag när det nu kommer. (Även om det knappast är troligt att de säger ja.)

Detta är i alla fall vad som finns där ute bland SD:s representanter. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Inte den skarpaste kniven, så kan det gå när syskon gör barn osv. osv....