Har tagit en semesterdag idag. Skulle till doktorn i morse och bestämde mig för att ta en sån där personal day. Skönt och välbehövligt.
Någon sa till mig för ett tag sedan att jag påminde den om Mia i Masjävlar. Så idag har jag kollat på Masjävlar. Och grinat. Är allmänt emotionell och skör nu för tiden. Grinade även när jag såg Olle Ljungström dokumentären på SVT i fredags. Såååatteehhh... Jora...
Nu lyssnar jag på Jonathan Richman och tvättar mina favorit-converse för att se om de går att rädda eller om det är dags för dem att gå vidare. Får se hur det går med den saken, det skramlar oroväckande mycket i tvättmaskinen.
Annars ser jag mest fram emot Glasvegas-spelningen på fredag. Har väldigt högt ställda förväntningar och jag hoppas att de lever upp till dem.
Och så längtar jag till sommaren...
3 kommentarer:
Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig
Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig
När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig
Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig
Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig
Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig
Ja... Kjell Höglund och en av de de mest träffande texterna jag vet. Tack Anonym!
Du andas ganska tyst jag tror du somna´ till slut.
Tårar gör en sömnig. Inte sant?
Både du och alla ljusen i mitt rum har brunnit ut.
De slockna när de brann som mest och du gjorde likadant.
Du ligger i min säng med täcket draget över hakan
som du gjort så många baktunga dar.
Bland välbekanta dofter mellan välbekanta lakan
som ifall vi nånsin hade vart ett par.
Och här ligger jag på golvet på en obäddad madrass
där ute dansar stjärnorna på taken.
Nyss var luften fuktigt het. Nu är det kall och vass
och du sover. Jag är obönhörligt vaken.
Och den filt jag har över mig känns rättvist kort och tunn
när jag tänker på de ord jag hörde komma ur min mun.
Att jag älskar dina ögon, jag älskar din röst.
Jag älskar dina nästan obefintliga bröst.
Och jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr.
I T-shirt och trosor och knullrufsfrisyr.
Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet,
din självdestruktiva generositet,
ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil
och jag älskar din ”Ung och singel tjej i storstan”-stil.
Att du slänger dig med talesätt och kända citat.
Att Cola-light och popcorn är din favvo dryck och mat
och att du svarar på nåt annat när man frågar hur du mår.
Jag älskar att du skrattar när du går.
Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig
jag bara älskar allt du är… men inte dig.
Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.
Som vanligt blev jag glad för att du kom.
Du klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på
men du sa; ”Det är nåt jag vill prata om.”
”Det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.
Och jag vet att det är helt ur fas med allting vi bestämt
om oberoende och distans.
Och jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans?”
Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar.
Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar.
Ref.
Att jag älskar när du kommer och vi försover oss med flit.
Jag älskar att din hud är så onaturligt vit.
Och jag älskar varje gång du tvingat med mig ut på stan
Varje misslyckat försök du gjort att bli vegetarian.
Och ditt eviga tjat om hur kul det är med rave.
Och jag älskar när vi leker PJ Harvey och Nick Cave.
Att du alltid måste stampa i varenda vattenpöl
och att du fyllnar till rejält på bara fyra mellanöl.
Jag älskar dina omöjliga lysande idéer,
Att du gråter när vi bakisglor på Disney-matinéer.
Jag älskar till och med din göteborgska dialekt.
Jag fattar väl att det skulle vart perfekt
Så kan du fatta hur puckat det känns att säga nej,
att bara älska allt du är men inte dig.
Det gick inte att hindra. Det var som en vulkan.
Du spändes, du darrade, du brast.
Som en skadeskjuten varg eller en döende svan
högg du tag i mig och höll dig fast.
Du föll ner på knä, du hävde dig upp på tå.
Du skrek nåt som inte gick o höra.
Med en drunknandes förtvivlan vägrade du o lyssna på
allt jag ville viska i ditt öra just då.
Jag älskar när du rör mig och när du är här.
Och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär.
Jag önskar mer än nånting att det fanns alternativ
till detta trötta, torra, bittra slöseri med liv.
Men jag måste konstatera, fan det känns helt oerhört,
att det jag älskade med oss har själva kärleken förstört.
För jag har ingen chans att ge det du vill ha av mig.
Jag bara älskar allt du är, jag älskar allt du gör, jag älskar allt du är…
…men inte dig.
Skicka en kommentar