Identitetskris pågår

Bloggen har en liten identitetskris där jag inte vet riktigt åt vilket håll jag ska gå, det känns lite som jag tappat mitt språk och formuleringsförmåga här inne.

När man går hemma med en liten så går dagarna ganska långsamt och det är minimal vuxeninput. Det skulle därför lätt kunna bli lite mycket leffebloggande typ "idag gick vi ut med vagnen och sen bytte jag en blöja och sen åt jag en sallad hejrå" för det är ungefär så dagarna ser ut nu för tiden. Och det är varken kul att skriva eller läsa om.

Sen skulle det kunna bli en massa "stolt mamma inlägg" typ idag sa F agyyy, (det vackraste lilla ordet jag någonsin hört såklart), och ja... Jag har inte riktigt landat i den där "stolt mamma" rollen. Eller alltså jag är ju det, men jag känner mig samtidigt lite töntig som går igång på sånt. Men jag får väl bjuda på det helt enkelt, att jag har gått och blivit en blödig jävel. Å okejra, jag gillart!! Så kanske att det blir mer sånt. Inte minst för att det (för mitt eget högst privata nöje skull) är kul dokumentation av den här tiden, att läsa igen om några år eller så.

Det känns så konstigt för man är ju densamma som man alltid varit, samtidigt som den här nya rollen - att bli mamma ska synkas in med den man är, med alla de nya sidor av en själv som man upptäcker. Det är spännande. Och roligt. Och förvirrande. Och känslosamt.

Åh det är så svårt att hitta rätt. Det känns som att allt blir så privat, liksom ska jag skriva att jag satt hemma och grinade varje dag de första fyra-fem veckorna efter att han föddes eller blir det för privat?! Typ. Det är så mycket på den privata sidan som händer men som jag inte känner mig helt bekväm med att skriva om. Så jag funderar och jag försöker hitta rätt... "ton" för mitt fortsatta bloggande.

När jag var liten ville jag bli författare när folk frågade vad jag ville bli när jag blev stor. Jag har alltid älskat att skriva och även fast den barndomsdrömmen är just en dröm så är bloggen mitt sätt att få utlopp för den delen av mig och det vill jag inte sluta med. Men det blir kanske lite trevande ett tag nu känner jag. Vi får helt enkelt se var det landar, när allt är ett igen, so to speak.