It's complicated...

Plötsligt har saker och ting förändrats och du förstår inte riktigt vad som hände eller hur det gick till. Och en dag står du där och du inser att det inte längre är som det var. Och det händer något kul eller du tänker på något och du blir ivrig och du vill berätta för du vet att den skulle älska det och säkert svara med något roligt och smart. Och ni skulle skratta tillsammans och dela den där odefinierbara känslan av att förstå något som ingen annan förstår. Men du stoppar dig från att slå numret eller skriva mailet. Istället kommer du på dig själv med ett nej just det, det går ju inte, för helt plötsligt är det inte otvunget längre. Det är KOMPLICERAT and what not. Det går inte längre att prata utan att det ligger något outtalat obekvämt där under, inte ens lite småberusat en fredagnatt. Och du väljer våndor och kval före ett "hörde du, visste du, vad tycker du?" i all sin enkla trevlighet och trevliga enkelhet. Och du vet att det aldrig går att gå tillbaka till hur det var innan det blev sådär komplicerat. Och det är okej. Men lite tråkigt.