Kvinnan mitt emot pratar högt och vitt och brett i mobilen om sitt livmoderframfall hon nyligen opererats för. Liksom vad får en person att prata om sådant just på tunnelbanan? Jag tycker att det är lite konstigt.
Men å andra sidan verkar de andra här i vagnen tycka att jag är konstig för att jag pratar med han den bostadslöse som nyss sålde mig sin sista Situation Stockholm. För såna som han ser man inte. Man tittar inte på dem, stirrar istället rakt ut i luften och låssas som om han inte finns när han frågar om någon vill köpa ett nummer.
Ja nä så får man tydligen inte göra, prata med uteliggare är tydligen mer faux-pas än att berätta högt och ingående om sitt livmoderframfall. Men jag bjuder på det och tänker att det är ni som är dom konstiga och jag som är normal.
Blir lite lessen i hjärtat och tung i sinnet. Tänk att leva sitt liv så, att alla låssas som att man inte finns, bara ignorerar ens existens, ser rakt igenom en. Att vara luft. Fy fan för det här samhället ibland.
PS: Vi pratade om Josef Fares och hur skönt det är att slippa reklam-TV.
1 kommentar:
Det är i och för sig inte bara hemlösa som är osynliga. Svenskar överlag väljer att inte se varandra i ögonen, vi sätter på musik i iPODen, fixerar blicken rakt fram och tar oss till och från våra jobb. En telesäljare på gatan blir lika ignorerad som en uteliggare, men till den skillnaden att dom är påstridiga och kör säljtugget och man får springa ifrån dom med ett nej tack jag har företagsabonnemang. =) Uteliggarna är försiktiga och hänger sig inte på folk, visar respekt. Men visst behöver vi uppmärksamma folk i nöd och hjälpa till.
Allt väl?
Kram
Skicka en kommentar