Blyghet

Min son är blyg. Precis som jag var när jag var barn och i viss mån fortfarande är. Igår var det kalas hos kompis från dagis och han var helpepp innan men väl där så gick det bara inte, han ville gå hem efter en halvtimme. 

Detta väcker så mycket skuld och ångest hos mig. Det känns som att det är mitt fel, att jag "smittat" honom med detta och så pressar jag honom och då går han i baklås och jag blir frustrerad. 

Funderar mycket på varför jag har så svårt att låta honom vara den han är istället för att pressa honom. Inser att jag är rädd för att han ska hamna utanför, bli mobbad, som jag var. Och igår insåg jag att vi är i en ond cirkel, och jag blir så ledsen för jag vet inte hur jag ska hantera det. Om jag kan hjälpa honom. Och hur? Det är min magknip just nu. 

Mot Karlskrona

Jobbar hemma

Fulsjunger med (högt). Bäst att passa på när man är ensam. 

Yes we can

Trotsade kyla och latmask, satte broddar på löparskorna och sen ut.

Begynnande 40-årskris?

Okej så det kan låta som ett nyårslöfte, men det är snarare något som vuxit fram de senaste månaderna, efter en höst med obefintlig träning o bara en massa jobb. Jag har nämligen satt upp ett mål, att jag ska vara i mitt livs bästa form till jag fyller 40. 

Nu är det kanske inte jättesvårt eftersom jag inte direkt varit någon träningstok i min ungdom. Nevertheless... Jag ska vara starkare, i bättre fysisk form o snyggare än någonsin om lite mindre än två år. Inte ett helt orimligt mål tänker jag då det knappast är någon quickfix jag är ute efter. Så planen är springa, cykla till o från jobb och mer och mer övergå till vegetarisk kost. Det kommer säkert bli kämpigt eftersom jag inte är en sån där som blir beroende av träning... Men jag ska fan klara det. 

Och för min mentala hälsas skull ska jag försöka dra ner på läsandet av politiska bloggar och ledarsidor. Har aldrig sett så mörkt på framtiden som nu. :-/