Ambivalens

På fredag är det dags för sista IVF-försöket av de fyra vi hade kvar i frysen. Inför de tidigare försöken har jag känt mig positiv och förväntansfull och som att det kommer att bli något, men jag lyckas inte uppbringa något av detta denna gång. Just idag känner jag bara ett stort fett whatever. Det blir vad det blir. Typ.

Det är inte så att jag inte bryr mig. Det handlar främst om någon slags självbevarelse. Att jag tror att jag kan lura mig själv till att inte bli lika besviken och ledsen som sist om det inte går vägen. Jag fattar ju rent logiskt att det inte går att undvika alla jobbiga känslor, men jag tänker att kanske att fallet inte blir lika hårt liksom, att tankarna om misslyckande och självförakt inte tar över allt den här gången om jag inte hoppas för mycket. 

Sista försöket... Sen får vi se hur det blir.