Verkligen

Det började med quinoasallad och latte på ett litet fik inte långt från Västerbron. Därefter blev det en sväng ner till Tanto och lite rosévin i gräset. När vi (fem tjejer varav tre är singlar) satt där och diskuterade djupsinniga saker som vart den lägre skämsåldern på hångel går, midsommarfylla och 30-årskriser så upplöstes de regntunga molnen och himlen sprack upp i en underbart solig, blå och molnfri himmel. Promenerade bort till Zinken och Thåström hade redan börjat, men vi hann ändå höra en kanonbra, nästan akustisk version av Die Mauer. (Å vilka högstadieminnen det väckte.) Han körde också gråtlåten Fan Fan Fan, Sönder Boulevard, The Haters och Du ska va president. Skitbra, Thåström levererar alltid. Hade glömt hur bra han faktiskt är. Hjärta!

KENT. Det var den bästa konserten jag sett med dem på ett tag nu. Både Annexet i november och Västerås i februari var inte alls samma känsla. Lämnade de konserterna... kanske inte besviken men det kändes på något sätt tomt och ofullbordat. Men igår så kändes det sådär fint och bra igen, jag tror att vi blev lite sams igen jag och Kent.

Första halvan av konserten var bäst. De körde massa gamla låtar som man längtat efter att höra live ett tag nu... Typ Celsius, Blåjeans, Stenbrott osv. Saknar dock fortfarande Istället för ljud som jag tycker är en av deras bästa låtar. Dom körde en helt ny låt också som var under konstruktion. Den hette typ Håll ditt huvud högt, eller Håll huvudet högt, nått i den stilen. Det lät okej, Kentigt liksom.

Det slog mig verkligen vilken otroligt blandad publik dom har lyckats skaffa sig under åren. Allt från femtiopluspar till finlandsfärjeslampor till små tolvåringar.
Hur som helst, vi hade sjukt kul, sjöng och hoppade runt som galningar.

Efter konserten vart det en sväng förbi ställe på Söder med tillstånd att servera alkohol. Stannade till halvtre typ, kände mig för nykter, felklädd och trött för att gå vidare. (Hallå, jag är ju faktiskt 30-plus nu...)

När jag gick hem från tunnelbanan så började solen gå upp och det var inte en människa på vägen hem. Lyssnade på Västerbron (en av de bästa låtarna som gjorts av ett svenskt band ever) på högsta volym i lurarna och hade ett sånt där härligt halvandligt ögonblick där jag blir sådär uppfylld av kärlek för Stockholm, livet, musiken, kärleken. Det kändes som ett fint sätt att avsluta kvällen på.