Men idag avgjordes kampen och vinnaren korades. När den personen som inte fick jobbet hade fått sitt besked så blev det mycket klampande i korridorerna, smällande av dörrar och allmänna missnöjesyttringar. Personen som fick jobbet försökte ligga lågt och hålla sig osynlig. När jag kom tillbaka från ett möte och gick in i vårt gemensamma rum så var det som att gå av flygplanet i valfritt medelhavsland en kvalmig dag i juli. Det var som en betongvägg av ilska och ångest.
Det kommer att bli ett par jobbiga dagar (veckor?) nu framöver. Det sista personen som inte fick jobbet sa när hen gick var: Du var så inte värd det. Jag fattar inte hur du kunde få det och en dörrsmäll på det.
Alltså dramat. Orkar inte.